Det finns en slutsats längst ner ;)
Hej igen!
Tänkte ta ett inlägg om min "ohälsa", dvs ett inlägg bland sorkar och sälar.
Jag har ju gått omkring sista tiden och gnällt på år 2009, sagt att det varit ett skit-år, jobbigt, svårt osv och att 2010 baske mig måste bli bättre. Hur ska man annars orka?
I vilket fall så har jag faktiskt sinnat mig en smula och har nu börjat tänka; var 2009 så himla dåligt, egentligen?
Så, jag analyserar mig själv en liten sväng, vad var konkret jobbigt och dåligt med 2009? Och vad var faktiskt ganska bra och positivt? Kom igen, ärligt nu fröken!!
Jag fick ett rejält ångest-race igen för precis ett år sedan, och det är ju inte så himla muntert, någonstans, på något sätt. End of discussion! Tredje vändan där det är så pass allvarligt att jag behöver hjälp för att fixa det. Vilket ångest-år i ordningen vet jag inte. Flyttade från Östersund -04 och då hade jag ju redan tjorvat en tid, något år tror jag, utan att jag visste vad det var.
Så, jag ringer ett enda samtal, till min fd kurator som genast snurrar igång hjulen och jag blir en kort tid därefter uppringd av en psykolog som är inriktad på mitt område och får omgående en tid på "ombokningstider". Voilà! Nina sätter igång med med KBT, ger mig boktips som är guld med facit i hand, rekommenderar en medicinering som komplement, medicinen verkar efter någon timme och jag kan dessutom ligga kvar på samma låga "startdos" än idag. Dvs, en halv tablett gör underverk och till synes även tillräckligt av lagoma underverk. Tack och bock! Jag är en ganska duktig patient, sköter mina läxor relativt bra och lär mig det jag ska och utövar och tar hjälp av mina nya verktyg.
Men visst, allt var ju inte bara frid och fröjd sådär i en handvändning. Vi hade en flytt och i och med det en ny lägenhet att styra upp. Jag kunde inte fixa mina jobb, Mathias avskydde sitt. Jag kunde i princip bara jobba halvtid så ekonomin har varit ganska ansträngd från start, då jag även hade en hel del sjukfrånvaro första tre månaderna av 2009.
Jag har varit extremt trött hela året (vet ni hur jobbigt och utmattande det är att ha ångest..!?) och likaså Mathias så den sociala biten har verkligen stått på sidan av.
Jobbade hela sommaren och när jag var på väg att ta lite ledigt för att åka norrut så får mammas man en hjärtinfarkt så tack och adjö med att slappna av. Mathias fick ett snöpligt avslut på ett jobb som vi trodde skulle vara perfekt och har gått utan jobb en tid och det mår ingen, ingen bra av.
Vi har kämpat som fan, rent ut sagt, får att hålla våra egna respektive huvuden uppe, men också våra tillsammans, som par. Där måsta jag dock säga att när vi har så få saker som bara flyter så har vi gått ner på någon särskild nivå där det bara har flutit ändå. Vi som par har nog skött oss alldeles utmärkt gissar jag att en terapeut skulle säga :P
Så, jag tror att det mest har handlat om våra egna "livhankar" och det är ju fantastiskt skönt att vi som par är fortsatt underbara :D
Och som jag redan har nämnt i några inlägg; hjärtinfarkten, jag fick ju en cysta på ena äggstocken och fick ligga på sjukhus, vi fick översvämning av avloppsvatten i källaren och i början av året valde en kompis sedan 16 år att abrupt och utan några ord avsluta vår vänskap och detta har plågat mig under hela året och gör än idag. Jag drömmer ofta om henne, hennes son och kan sakna dem jätteofta. En person som har varit del av ens liv under 16 år, som man har delat upplevelser, minnen och anförtrott oerhört mycket åt, väljer att vända på klacken. Varför? Vi har garanterat olika uppfattningar men jag missade/glömde att vi skulle ses en dag och detta har aldrig hänt så vitt jag vet under dessa år och framför allt borde hon känna mig bättre än så. Detta var under den perioden då jag mådde som värst och hade som mest ångest så ja jag missade att vi hade bestämt att vi skulle ses. Å andra sidan hade jag kanske hoppats på lite mer förståele från min kamrat sedan 16 år och hon om någon visste vad som föregick hos mig.
Jag har även fått mig några "törnar" till vad gäller mig själv och "mitt sinne" som kommit upp under förra året, men jag vet inte om jag känner mig redo att dela allt det här. Särskilt som det är ganska osäkert fortfarande. Jag har ju berättat att jag varit hos en arbetspsykolog och där kom det fram en del och även hos min "vanliga" psykolog". Oavsett vad som är sagt, gjort och ska sägas och göras i framtiden så har det varit en rejäl resa.
Nej nu måste vi ha positiva grejer igen :)
Jag förlorade ju en vän, men jag vann ju faktiskt en också. Har ju lärt känna en alldeles fantastiskt go Johanna! Vi "klickade" på en fest i somras och har lärt känna varandra väldigt bra på kort tid. Det är otroligt skönt att ha henne i mitt liv! Hon är nu i Thailand på semester och jag måste erkänna att jag saknar henne en smula :)
Sen, som säkerligen ingen i min närhet har missat haha, har jag ju hittat Bionsen! Alldeles fantastisk hudvård till bra priser som har gjort så att jag kan unna mig lite extra lyx i min lite tuffa vardag. Det kanske låter konstigt, desperat, pretto och jag vet inte vad, men ibland har det verkligen varit min fristad att köra rengöring, smörja in, vårda och ha en fantastiskt mjuk hud.
Är det något jag har lärt mig är det att ta till vara på det lilla och njuta lite extra då!
Och apropå fristad så är faktiskt denna blogg även det. Jag tänker inte nämna så mycket mer om det utan bara att bloggen verkligen gör sitt för mig.
Jag har även försökt ägna mig åt sådant som jag gillar och är lite mysigt. Som tidigare inlägg skvallrar om så har jag ju planterat blommor, odlat lite kryddor, bakat bröd, gjort saft, bakat kakor och desserter etc. Och även detta har tillfört gott i mitt liv och sinne, och även i Mathias. Han tycker att det är jättemysigt när jag pysslar :)
Jag har njutit av att ha en lägenhet som är näst intill perfekt och verkligen känt Hem. Och detta är viktigt! Dessutom har jag fått min "tonårsdröm" i uppfyllelse, nämligen att inreda med en hel del svart :D Man kan ju lätta vara lite så när man är i den åldern men jag har ju faktiskt alltid verkligen älskat svart i alla dess former men aldrig riktigt våga inreda med det, tyvärr för att jag tänkt att det utifrån ska uppfattas fel. Men nu har jag ju flyttat ihop med en karl som känner på samma sätt för denna vackra färg (plus att jag blivit lite äldre:P ) så nu var det ingen tvekan och vi är jättenöjda. Vår lägenhet är ganska öppen och ljus men jag vill nog gärna tro att vi hade inrett såhär ändå!
Och sist men absolut inte minst, vi fick ju vinter!!!
Slutsats: Jo då, absolut ett väldigt jobbigt och påfrestande år, både för mig, min gubbe och oss tillsammans. Jag har blivit rädd för mig själv många gånger 2009 och det har jag aldrig upplevt förr.
Men...jag tror att denna extrema situation också medförde extra närvaro och medvetenhet (hej KBT) på de saker, situationer och personer som verkligen spelar roll. Och dessa kommer att värma mig en väldigt lång tid framöver! Och jag försöker ju jobba långsiktigt :)
//
Tänkte ta ett inlägg om min "ohälsa", dvs ett inlägg bland sorkar och sälar.
Jag har ju gått omkring sista tiden och gnällt på år 2009, sagt att det varit ett skit-år, jobbigt, svårt osv och att 2010 baske mig måste bli bättre. Hur ska man annars orka?
I vilket fall så har jag faktiskt sinnat mig en smula och har nu börjat tänka; var 2009 så himla dåligt, egentligen?
Så, jag analyserar mig själv en liten sväng, vad var konkret jobbigt och dåligt med 2009? Och vad var faktiskt ganska bra och positivt? Kom igen, ärligt nu fröken!!
Jag fick ett rejält ångest-race igen för precis ett år sedan, och det är ju inte så himla muntert, någonstans, på något sätt. End of discussion! Tredje vändan där det är så pass allvarligt att jag behöver hjälp för att fixa det. Vilket ångest-år i ordningen vet jag inte. Flyttade från Östersund -04 och då hade jag ju redan tjorvat en tid, något år tror jag, utan att jag visste vad det var.
Så, jag ringer ett enda samtal, till min fd kurator som genast snurrar igång hjulen och jag blir en kort tid därefter uppringd av en psykolog som är inriktad på mitt område och får omgående en tid på "ombokningstider". Voilà! Nina sätter igång med med KBT, ger mig boktips som är guld med facit i hand, rekommenderar en medicinering som komplement, medicinen verkar efter någon timme och jag kan dessutom ligga kvar på samma låga "startdos" än idag. Dvs, en halv tablett gör underverk och till synes även tillräckligt av lagoma underverk. Tack och bock! Jag är en ganska duktig patient, sköter mina läxor relativt bra och lär mig det jag ska och utövar och tar hjälp av mina nya verktyg.
Men visst, allt var ju inte bara frid och fröjd sådär i en handvändning. Vi hade en flytt och i och med det en ny lägenhet att styra upp. Jag kunde inte fixa mina jobb, Mathias avskydde sitt. Jag kunde i princip bara jobba halvtid så ekonomin har varit ganska ansträngd från start, då jag även hade en hel del sjukfrånvaro första tre månaderna av 2009.
Jag har varit extremt trött hela året (vet ni hur jobbigt och utmattande det är att ha ångest..!?) och likaså Mathias så den sociala biten har verkligen stått på sidan av.
Jobbade hela sommaren och när jag var på väg att ta lite ledigt för att åka norrut så får mammas man en hjärtinfarkt så tack och adjö med att slappna av. Mathias fick ett snöpligt avslut på ett jobb som vi trodde skulle vara perfekt och har gått utan jobb en tid och det mår ingen, ingen bra av.
Vi har kämpat som fan, rent ut sagt, får att hålla våra egna respektive huvuden uppe, men också våra tillsammans, som par. Där måsta jag dock säga att när vi har så få saker som bara flyter så har vi gått ner på någon särskild nivå där det bara har flutit ändå. Vi som par har nog skött oss alldeles utmärkt gissar jag att en terapeut skulle säga :P
Så, jag tror att det mest har handlat om våra egna "livhankar" och det är ju fantastiskt skönt att vi som par är fortsatt underbara :D
Och som jag redan har nämnt i några inlägg; hjärtinfarkten, jag fick ju en cysta på ena äggstocken och fick ligga på sjukhus, vi fick översvämning av avloppsvatten i källaren och i början av året valde en kompis sedan 16 år att abrupt och utan några ord avsluta vår vänskap och detta har plågat mig under hela året och gör än idag. Jag drömmer ofta om henne, hennes son och kan sakna dem jätteofta. En person som har varit del av ens liv under 16 år, som man har delat upplevelser, minnen och anförtrott oerhört mycket åt, väljer att vända på klacken. Varför? Vi har garanterat olika uppfattningar men jag missade/glömde att vi skulle ses en dag och detta har aldrig hänt så vitt jag vet under dessa år och framför allt borde hon känna mig bättre än så. Detta var under den perioden då jag mådde som värst och hade som mest ångest så ja jag missade att vi hade bestämt att vi skulle ses. Å andra sidan hade jag kanske hoppats på lite mer förståele från min kamrat sedan 16 år och hon om någon visste vad som föregick hos mig.
Jag har även fått mig några "törnar" till vad gäller mig själv och "mitt sinne" som kommit upp under förra året, men jag vet inte om jag känner mig redo att dela allt det här. Särskilt som det är ganska osäkert fortfarande. Jag har ju berättat att jag varit hos en arbetspsykolog och där kom det fram en del och även hos min "vanliga" psykolog". Oavsett vad som är sagt, gjort och ska sägas och göras i framtiden så har det varit en rejäl resa.
Nej nu måste vi ha positiva grejer igen :)
Jag förlorade ju en vän, men jag vann ju faktiskt en också. Har ju lärt känna en alldeles fantastiskt go Johanna! Vi "klickade" på en fest i somras och har lärt känna varandra väldigt bra på kort tid. Det är otroligt skönt att ha henne i mitt liv! Hon är nu i Thailand på semester och jag måste erkänna att jag saknar henne en smula :)
Sen, som säkerligen ingen i min närhet har missat haha, har jag ju hittat Bionsen! Alldeles fantastisk hudvård till bra priser som har gjort så att jag kan unna mig lite extra lyx i min lite tuffa vardag. Det kanske låter konstigt, desperat, pretto och jag vet inte vad, men ibland har det verkligen varit min fristad att köra rengöring, smörja in, vårda och ha en fantastiskt mjuk hud.
Är det något jag har lärt mig är det att ta till vara på det lilla och njuta lite extra då!
Och apropå fristad så är faktiskt denna blogg även det. Jag tänker inte nämna så mycket mer om det utan bara att bloggen verkligen gör sitt för mig.
Jag har även försökt ägna mig åt sådant som jag gillar och är lite mysigt. Som tidigare inlägg skvallrar om så har jag ju planterat blommor, odlat lite kryddor, bakat bröd, gjort saft, bakat kakor och desserter etc. Och även detta har tillfört gott i mitt liv och sinne, och även i Mathias. Han tycker att det är jättemysigt när jag pysslar :)
Jag har njutit av att ha en lägenhet som är näst intill perfekt och verkligen känt Hem. Och detta är viktigt! Dessutom har jag fått min "tonårsdröm" i uppfyllelse, nämligen att inreda med en hel del svart :D Man kan ju lätta vara lite så när man är i den åldern men jag har ju faktiskt alltid verkligen älskat svart i alla dess former men aldrig riktigt våga inreda med det, tyvärr för att jag tänkt att det utifrån ska uppfattas fel. Men nu har jag ju flyttat ihop med en karl som känner på samma sätt för denna vackra färg (plus att jag blivit lite äldre:P ) så nu var det ingen tvekan och vi är jättenöjda. Vår lägenhet är ganska öppen och ljus men jag vill nog gärna tro att vi hade inrett såhär ändå!
Och sist men absolut inte minst, vi fick ju vinter!!!
Slutsats: Jo då, absolut ett väldigt jobbigt och påfrestande år, både för mig, min gubbe och oss tillsammans. Jag har blivit rädd för mig själv många gånger 2009 och det har jag aldrig upplevt förr.
Men...jag tror att denna extrema situation också medförde extra närvaro och medvetenhet (hej KBT) på de saker, situationer och personer som verkligen spelar roll. Och dessa kommer att värma mig en väldigt lång tid framöver! Och jag försöker ju jobba långsiktigt :)
//
Kommentarer
Trackback
