Livet som teaterdirektör

Vaknar åter efter en konstig natt.
Svårt att somna in, att varva ner. När jag väl somnar sover jag oroligt och gnisslar tänder och drömmer allt konstigt i världen. Vaknar relativt tidigt, trött men kan inte sova. Törstig och ledsen. En andning som inte riktigt är som den ska.

Vad är det som är knas?
I vanlig ordning så vet jag inte. Välkommen till min värld.
Visst, det har varit lite omställningar på sistone, men de är till det bättre. Och visst, här om dagen kom det upp saker till ytan som är jobbiga, ett par ömma tår, men inget utöver det vanliga. Och visst, en del på gång framöver, de kommande veckorna, men jag har ju full koll på vad, när, hur och var. Här om dagen pratade jag och min far till och med om att jag kanske ska börja trappa ner på min lilla dos medicin. Känns inte aktuellt just nu.

Så, min Att-göra-lista:

-Ring en institiution i Uppsala
-Hämta två, kanske tre böcker som ligger i någon flyttkartong hos mamma. En av dessa böcker har en säl på framsidan...
-Andas med magen

Sitter här en skön fredagmorgon och klockan är inte mer än strax efter nio. Jag som sällan kliver upp före elva nu för tiden.
Till saken hör att jag hade svårt att somna igår och tände lampan säkert tre gånger efter att jag släckt den första.

Vet inte om jag skrivit om detta förut men jag har ju i år tyvärr börjat gnissla tänder. Och det är ju lite drygt! Är väldigt spänd i både käke och kropp och då blir det väl så.. Undrar vad tandläkaren sägen nästa gång?!
Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller :(

Jag har inte varit i tiptop-form under några dagar. Har haft lite som har bekymrat mig, såsom att jag inte har något jobb och således då ekonomin. Jag har även känt att det har varit lite extra rörigt i huvudet och då blir jag ju vaksam.
Dock tror jag att jag har skött det hyfsat. Jag har verkligen försökt fokusera på mig själv och det som är bra för mig. Blev bjuden på grill härom kvällen och ville såklart jättegärna gå för jag träffar inte dem så ofta. Vin och mat fanns, och goda vänner, alltså bra förutsättningar. Men med en dessutom krånglande mage så blir man ju inte helt taggad. Men med bilen istället och med bra och snabba möjligheter att ta sig hem, kunde jag ju njuta ändå.
Möjlighet till utgång även igår men landade på en kompis balkong med grillad kyckling och ett glas vin istället, mycket mer vad jag själv ville.

Kan låta som enkelt och självklart, men det är det inte. Tro mig!

Men jag är nöjd!

Bildkälla

Har ni sett rekaminslagen på tv angående myter om psykisk ohälsa?
Jag har sett och blir glad varje gång detta uppmärksammas och att man försöker förbättra och förstå.

Det är regeringen som har detta som ett projekt och temat för kampanjen är: ”Hjälp till att slå hål på myterna om psykisk ohälsa”

Kika in på denna sida, läs och som sagt, hjälp till att slå hål på myterna!

Idag har det lossnat lite vad gäller jobbet.
Tog mig en rejäl funderare i förmiddags vad gäller öppningsfrasen (har inte varit helt nöjd senaste dagarna) och antingen så var det något särskilt med just denna gråa torsdag, eller så fungerade det faktiskt. Jag har fått komma längre i samtalen, skickat fler mail till intresserade och framför allt har jag fått boka ett möte.
Så nu får vi väl se vad som händer framöver, om de vill att jag ska fortsätta.
Tycker också jag har skött mig bra vad gäller att jobba hemifrån. Stor utmaning! För några år sedan hade jag jättesvårt, när jag pluggade framför allt. Det är fortfarande svårt men jag har andra kunskaper och verktyg idag så det är skönt.

Var också på spinning i förrgår och shit vad jag slet. Min kondis har ju landat på ordentligt minus sista tiden. Hade bokat ett pass till idag också men har avbokat det och åker till gymet lite senare. Vill grunda lite bättre först. Blev nämligen lite rädd när jag satt där och trampade järnet i tisdags, inte för att det kommer att hindra mig framöver, men jag noterade det och lite läskigt var det allt.
Eftersom det som sagt var ett tag sedan nu jag var riktigt anfådd så tror jag att hjärnan regerade med att tro att det var panik och flykt på gång... Jag tycker att det är ganska så skönt att flåsa och känna att man verkligen tar i och blir trött, men jag kände efter ett tag att det stack på överläppen...och då blev jag lite knäckt faktiskt. Det var så oväntat och otippat. När jag får (har haft *peppar peppar* heja Teaterdirektören ) panikattacker och hyperventilerar är det precis där det brukar börja att sticka/domna.
Så då var jag ju tvungen att varva ner lite och försöka hitta lugn och rätt tankar. Det gick väl ok men jag var bra slut efteråt. Både av risig kondis och lite spöken.
Detta ska absolut inte få skrämma mig eller bli en grej så jag ska köra lite på gymet och cross-trainern senare ikväll och jobba vidare. Fokusera!

Äh, jag måste göra ett inlägg till. Tar igen för alla dagar jag faktiskt inte skriver alls.
Nu blir det lite av det här lite jobbiga. Men jag vill faktiskt bara uppmärksamma.

Det var det DN gjorde idag. Uppmärksammade. Och det tycker jag är skönt. Och det är egentligen inte mycket mer jag vill ha sagt med det. Visst, det är på ett lite bisarrt sätt skönt att känna igen sig, men jag tycker nog mest bara att det är bra att man skriver om det.
DN är absolut inte först, givetvis, jag kunde ha länkat både till höger och vänster för länge sedan. Men nu blev det så här.
Anna tipsar även om sin och Per Carlbrings bok.

Läs artikeln om panikångest här!


I samma veva hittade jag också en artikel där Anna Kåver rekommenderar oss att "Fånga allt som gör dig glad". Också en mycket klok kvinna om ni frågar mig. Hon och Åsa Nilsonne är två av mina hjältar. Läs gärna den artikeln här!


Tack DN!


//

Hej på er!

Ja kära nån, vad händer i mitt liv? Jo jag tror att jag har börjat leva :D  Eller, jag satsar i alla fall på att ha kul och må gott. Kan difinitivt inte stoltsera med att jag kommit igång med träningen igen (snart..) men jag har varit ute och svirat, lekt med kompisar, gjort bra ifrån mig på jobbet, sökt jobb och i och med det varit på en audition och ska även på en "vanlig" intervju snart.
I och med detta ska jag bjuda på en syn som aldrig skådats tidigare. Under mina snart tolv år (jo då, jag busade på Saga redan som 16-åring) som jag har varit och svängt mina lurviga har jag hela tiden lyckats hålla mig undan från fotografer och vimmelbilder! Och stolt över detta. Tills förra lördagen. Och nu i lördags. Jag skyller allt på min vän Johanna ;)

Lördag! 17 grader kallt. Strålande sol. Pappa på väg med tåget. Städat i lägenheten. Tvättkorgen är näst intill tom. Hyfsat bra koll på hemförsäkring samt olycksfallförsäkring. Nina Simone från högtalarna. Har sovit bra i natt. Fått en bild på underbara Nellie som fyller 1 år om drygt en månad. Födelsedagspresent till morgondagens födelsedagsbarn fixad och klar.
Ville bara tala om.

//

Hej igen!

Tänkte ta ett inlägg om min "ohälsa", dvs ett inlägg bland sorkar och sälar.

Jag har ju gått omkring sista tiden och gnällt på år 2009, sagt att det varit ett skit-år, jobbigt, svårt osv och att 2010 baske mig måste bli bättre. Hur ska man annars orka?
I vilket fall så har jag faktiskt sinnat mig en smula och har nu börjat tänka; var 2009 så himla dåligt, egentligen?
Så, jag analyserar mig själv en liten sväng, vad var konkret jobbigt och dåligt med 2009? Och vad var faktiskt ganska bra och positivt? Kom igen, ärligt nu fröken!!

Jag fick ett rejält ångest-race igen för precis ett år sedan, och det är ju inte så himla muntert, någonstans, på något sätt. End of discussion! Tredje vändan där det är så pass allvarligt att jag behöver hjälp för att fixa det. Vilket ångest-år i ordningen vet jag inte. Flyttade från Östersund -04 och då hade jag ju redan tjorvat en tid, något år tror jag, utan att jag visste vad det var.
Så, jag ringer ett enda samtal, till min fd kurator som genast snurrar igång hjulen och jag blir en kort tid därefter uppringd av en psykolog som är inriktad på mitt område och får omgående en tid på "ombokningstider". Voilà! Nina sätter igång med med KBT, ger mig boktips som är guld med facit i hand, rekommenderar en medicinering som komplement, medicinen verkar efter någon timme och jag kan dessutom ligga kvar på samma låga "startdos" än idag. Dvs, en halv tablett gör underverk och till synes även tillräckligt av lagoma underverk. Tack och bock! Jag är en ganska duktig patient, sköter mina läxor relativt bra och lär mig det jag ska och utövar och tar hjälp av mina nya verktyg.
Men visst, allt var ju inte bara frid och fröjd sådär i en handvändning. Vi hade en flytt och i och med det en ny lägenhet att styra upp. Jag kunde inte fixa mina jobb, Mathias avskydde sitt. Jag kunde i princip bara jobba halvtid så ekonomin har varit ganska ansträngd från start, då jag även hade en hel del sjukfrånvaro första tre månaderna av 2009.
Jag har varit extremt trött hela året (vet ni hur jobbigt och utmattande det är att ha ångest..!?) och likaså Mathias så den sociala biten har verkligen stått på sidan av.
Jobbade hela sommaren och när jag var på väg att ta lite ledigt för att åka norrut så får mammas man en hjärtinfarkt så tack och adjö med att slappna av. Mathias fick ett snöpligt avslut på ett jobb som vi trodde skulle vara perfekt och har gått utan jobb en tid och det mår ingen, ingen bra av.
Vi har kämpat som fan, rent ut sagt, får att hålla våra egna respektive huvuden uppe, men också våra tillsammans, som par. Där måsta jag dock säga att när vi har så få saker som bara flyter så har vi gått ner på någon särskild nivå där det bara har flutit ändå. Vi som par har nog skött oss alldeles utmärkt gissar jag att en terapeut skulle säga :P
Så, jag tror att det mest har handlat om våra egna "livhankar" och det är ju fantastiskt skönt att vi som par är fortsatt underbara :D

Och som jag redan har nämnt i några inlägg; hjärtinfarkten, jag fick ju en cysta på ena äggstocken och fick ligga på sjukhus, vi fick översvämning av avloppsvatten i källaren och i början av året valde en kompis sedan 16 år att abrupt och utan några ord avsluta vår vänskap och detta har plågat mig under hela året och gör än idag. Jag drömmer ofta om henne, hennes son och kan sakna dem jätteofta. En person som har varit del av ens liv under 16 år, som man har delat upplevelser, minnen och anförtrott oerhört mycket åt, väljer att vända på klacken. Varför? Vi har garanterat olika uppfattningar men jag missade/glömde att vi skulle ses en dag och detta har aldrig hänt så vitt jag vet under dessa år och framför allt borde hon känna mig bättre än så. Detta var under den perioden då jag mådde som värst och hade som mest ångest så ja jag missade att vi hade bestämt att vi skulle ses. Å andra sidan hade jag kanske hoppats på lite mer förståele från min kamrat sedan 16 år och hon om någon visste vad som föregick hos mig.

Jag har även fått mig några "törnar" till vad gäller mig själv och "mitt sinne" som kommit upp under förra året, men jag vet inte om jag känner mig redo att dela allt det här. Särskilt som det är ganska osäkert fortfarande. Jag har ju berättat att jag varit hos en arbetspsykolog och där kom det fram en del och även hos min "vanliga" psykolog". Oavsett vad som är sagt, gjort och ska sägas och göras i framtiden så har det varit en rejäl resa.

Nej nu måste vi ha positiva grejer igen :)
Jag förlorade ju en vän, men jag vann ju faktiskt en också. Har ju lärt känna en alldeles fantastiskt go Johanna! Vi "klickade" på en fest i somras och har lärt känna varandra väldigt bra på kort tid. Det är otroligt skönt att ha henne i mitt liv! Hon är nu i Thailand på semester och jag måste erkänna att jag saknar henne en smula :)

Sen, som säkerligen ingen i min närhet har missat haha, har jag ju hittat Bionsen! Alldeles fantastisk hudvård till bra priser som har gjort så att jag kan unna mig lite extra lyx i min lite tuffa vardag. Det kanske låter konstigt, desperat, pretto och jag vet inte vad, men ibland har det verkligen varit min fristad att köra rengöring, smörja in, vårda och ha en fantastiskt mjuk hud.
Är det något jag har lärt mig är det att ta till vara på det lilla och njuta lite extra då!

Och apropå fristad så är faktiskt denna blogg även det. Jag tänker inte nämna så mycket mer om det utan bara att bloggen verkligen gör sitt för mig.

Jag har även försökt ägna mig åt sådant som jag gillar och är lite mysigt. Som tidigare inlägg skvallrar om så har jag ju planterat blommor, odlat lite kryddor, bakat bröd, gjort saft, bakat kakor och desserter etc. Och även detta har tillfört gott i mitt liv och sinne, och även i Mathias. Han tycker att det är jättemysigt när jag pysslar :)

Jag har njutit av att ha en lägenhet som är näst intill perfekt och verkligen känt Hem. Och detta är viktigt! Dessutom har jag fått min "tonårsdröm" i uppfyllelse, nämligen att inreda med en hel del svart :D  Man kan ju lätta vara lite så när man är i den åldern men jag har ju faktiskt alltid verkligen älskat svart i alla dess former men aldrig riktigt våga inreda med det, tyvärr för att jag tänkt att det utifrån ska uppfattas fel. Men nu har jag ju flyttat ihop med en karl som känner på samma sätt för denna vackra färg (plus att jag blivit lite äldre:P ) så nu var det ingen tvekan och vi är jättenöjda. Vår lägenhet är ganska öppen och ljus men jag vill nog gärna tro att vi hade inrett såhär ändå!

Och sist men absolut inte minst, vi fick ju vinter!!!

Slutsats: Jo då, absolut ett väldigt jobbigt och påfrestande år, både för mig, min gubbe och oss tillsammans. Jag har blivit rädd för mig själv många gånger 2009 och det har jag aldrig upplevt förr.
Men...jag tror att denna extrema situation också medförde extra närvaro och medvetenhet (hej KBT) på de saker, situationer och personer som verkligen spelar roll. Och dessa kommer att värma mig en väldigt lång tid framöver! Och jag försöker ju jobba långsiktigt :)

//

Igår var internet out of business så här kommer gårdagens inlägg..:

 

Dag två hos arbetspsykologen.
Nivån varierar kraftigt på frågor och uppgifter. Allt ifrån att svara på vilken författare som skrivit om Pippi Långstrump till att rabbla åtta-nio siffror och bokstäver som hon läser upp i oordning och sedan återge dem med siffrorna först i rätt ordning och sedan bokstäverna i rätt ordning (ex P-5-J-2-H-9-S-8 ska jag då alltså återge som 2-5-8-9-H-J-P-S och självklart ser jag ju inte raden utan ska memorera i huvudet). Och sen har vi pratat om min situation, mina svårigheter och vad hon kanske kan hjälpa till med. Vilket var intressant. Kanske kanske kanske att det finns en lite öppning för fröken.
Mycket känns fortfarande en smula rörigt. Jag är jätteglad att jag får göra alla dessa tester så vi i alla fall har uteslutit att jag är under normalbegåvad (inte för att jag faktiskt trodde det, men ändå, haha) men känns lite läskigt att jag ändå nog behöver särskild hjälp. Och då pratar jag om utbildning. Jag har ju ”misslyckats” ganska rejält med mina studier och vissa fakta kan man ju faktiskt tydligt peka på. Vad behöver jag för att lyckas med mina eventuella framtida studier?  Det har vi börjat nysta lite i i alla fall och det kändes jättebra. Och, som jag skrev igår, det känns också kanon att hon verkligen ser och hör mig och faktiskt ser vad jag är kapabel till och mnina potential. Trots allt detta.

Var hos min psykolog igår. Jobbigt. Bra men jobbigt. Blev medveten om att jag fortfarande är på flykt, att jag sysselsätter mig med tusen saker för att slippa fundera så mycket. Och det funkar ju på kort sikt men i det långa loppet är det värdelöst, särskilt för mig som har ångest. Efter ett tag smäller det ju..
Så nu måste jag skärpa mig och börja varva ner. Men det är inte så lätt kan jag säga. Det är en hel del som tynger just nu och det är nära någon form av bristningsgräns. Hon sa att jag har utmattningssymptom. Är trött hur mycket eller lite jag än sover, bokstäver och siffror hoppar och studsar, tryck i huvudet, dåligt minne, ännu svårare än vanligt med koncentration.
Ur ångest-synvinkel är det ganska lungt men jag är jättestressad över andra saker. Så det är nog inte så himla bra egentligen.


Och i eftermiddags var jag hos arbetspsykologen. Jag fick inte reda på så mycket om de tidigare testerna mer än att det hade gått bra. Idag gjorde vi ännu fler tester, satt i en och en halv timme och klurade och koncentrerade mig. Fortfarande ganska tagen av mitt samtal som jag hade på jobbet tidigare idag. Men det gick nog ganska bra tror jag.
Först rabblade hon tio ord som jag skulle komma igår i rätt form (ex. tyckte, inte tycka osv) och jag fick tio gånger på mig och jag skulle klara minst två gånger i rad och ytterligare en gång efter en halvtimme.
Sen har jag förklarat ord, ritat figurer, byggt med klossar, tittat på bilder och letat fel, letat samband mellan både ord och figurer mm. Och det gick faktiskt bra, det kände jag också. Jag kanske inte var snabbast i världen men jag gjorde åtminstone det mesta rätt.
Imorgon ska jag dit igen och göra fler tester och sedan uppföljning om någon vecka. Till min vanliga psykolog ska jag åter om fyra veckor.

Jag vill åter igen säga att jag har haft en otrolig tur med alla människor jag träffar i den här processen. Alla är väldigt vänliga, förstående och duktiga på det de gör. Även om jag tycker synd om de anställda på arbetsförmedligen då jag tycker att det verkar som att de till 80% jobbar med att göra rätt i systemen, inte att titta på individen som sitter mitt emot dem.
Nu är jag väldigt motiverad och framåt, allting till trots, så jag upplever det inte som någon jätteproblem, men jag gissar att det finns ganska många innanför arbetsförmedlingens väggar som är min raka motsats.

Nu ids jag inte skriva mer om detta, har fått med det mesta och summa summarum, allt är lite sisådär nu.

//

Jaha ja. Då har man suttit i flera timmar med x antal test för att kolla om man är begåvad, eller icke. Spännande.. Det känns egentligen ganska bedrövligt och lite jobbigt men vad göra?
Jag har alltså blivit ihopkopplad med en arbetspsykolog för att få hjälp med att hitta rätt på arbetsmarknaden. Och även med mycket tanke på vad som pågår just nu. Och hon ansåg då att jag skulle börja med dessa tester, för en första "koll" om jag har förstått det hela rätt.

Så nu har jag letat figurer, läst texter och svarat på anknutna frågor, räknat matte, löst logiska uppgifter, stavat ord etc etc. Och jag blir osäker ibland nu när jag tänker på testen. Antingen har de gått riktigt bra för att jag faktiskt har förstått och gjort rätt. Testets rätt. Eller så har det gått helt galet och jag har gjort mitt rätt fast testens fel. Hua, läskiga tanke.
Men testledaren sa att vi kunde sova gott i natt så jag tror det är ok i alla fall. Vi var bara två där och hon såg oss nog som lite mindre begåvade på en del plan till en början, men tillade innan vi gick att vi var väldigt trevliga och framåt, "till skillnad från många andra jag träffar". Stackars människa, byt jobb!

Så när får jag svar? Måndag tror jag.

//

...eller nyttig erfarenhet och ett steg på vägen, beroende på hur man vill se det. Skriver om lite jobbiga saker så jag slänger ut en liten varning så får ni sluta läsa om ni vill.
Hade en rejäl ångestattack i förrgår. Kanske inte så kraftig om man jämför, men däremot väldigt lång. Det tog säkert två timmar innan jag lugnat mig, men lyckades i alla fall hålla den något sånär under kontroll med mina knep och verktyg.
Jag hyperventilerade bara lite, domnade bara lite och fick lite kramp, men väldigt lindrigt.

Men helt ärligt, min värld rasade.
Jag kan, som vanligt, inte sätta fingret på vad det var som utlöste det, men jobbigt var det. Jag var redo att försvinna från jordens yta. Just då. Ingen anledning till oro. Men jag var helt redo just då. Skrämmande när man tänker tillbaka på det. Och förbannad och ledsen var jag ovanpå allt detta.
Hela huvudet snurrade, jag började stamma och var näst intill hysterisk ett tag.
Men som sagt, efter omkring två timmar började jag lugna mig, fick i mig vatten och två mackor. Somnade lite senare i soffan och var hemma från jobbet igår. Finns inget annat alternativ. Vet att jag är helt slut och min chef, min jättebraiga chef, vet och förstår. Dock var jag överraskad för jag var inte lika trött och snurrig som jag brukar, mest bara snurrig och seg, lite långsam. Men idag har jag kännt mig i bra form, lite tagen bara. Men det är inget konstigt.

Så idag avlade jag även besök på arbetsförmedlingen för att försöka få dem att lätta en smula på mina krav i och med detta och det andra som snurrar runt och fick prata med en superbra man där som även "remitterade" mig till en arbetspsykolog lite längre fram, för att försöka hitta en sån bra lösning som möjligt för mig, och det är jag väldigt tacksam för. Allhjälp mottages tacksamt!
Och, han lättade på mina krav, sa att jag skulle ta det lite lungt i sommar och att jag inte behövde vara orolig. (Jag måste ju vara aktiv och söka jobb för att jag ska vara berättigad a-kassa --> få en tillräcklig inkomst-->kunna leva-->kunna spara en krona eller två-->kunna känna sig värdig som människa-->slippa ångest-->kunna jobba-->kunna vara en bra flickvän-->kunna vara en bra kompis osv osv osv... It gets me going.)

En sten mindre!

Hej på er!

Igår eftermiddag tog en liten vändning. Jag fick en mindre ångestattack, har inte haft någon nu på väldigt länge.

Det började på jobbet vid fyra, jag blev yr och började skriva konstiga saker på skärmen när jag skulle söka rätt på folk (skrev enskede istället för eriksson tex) och hade väldigt svårt att hålla fokus. Jag kände också att jag andades dåligt och att jag nog hade gjort det ett par dagar. Jag väntade lite men gick sedan över till pappersarbete istället för att riskera att göra dåliga samtal.
Mathias hämtade upp mig vid fem och vi skulle åka och handla lite snabbt. Han var i fin fredagsform och riktigt busig, ville "kärleksbråka" och var på ett strålande humör. Tråkigt att jag inte kunde dela det med honom bara, jag bad honom att behålla det så skulle jag nog känna mig lite bättre efter ett tag.

Vi kom hem och jag la mig för att vila ett tag. Nu när jag har lärt mig lite mer och har fler verktyg så är det bland annat andning och medveten närvaro jag jobbar med. För några inlägg sedan skrev jag ju om den inre scenen som jag läst om i Åsa Nilsonnes bok som hjälpt mig jättemycket.
Det la sig efter ett tag och det var också egentligen först då som jag förstod att det var en ångestattack. Konstigt kanske ni tycker men när jag är mitt i "det som känns konstigt" har jag fullt upp med att fokusera på att andas och göra det som gör att jag ska må bättre. Det är klart att jag tänkte när jag satt på jobbet att det är ångestsymptom som kommer, men jag försöker att tänka på det så lite som möjligt så jag inte ska stressa upp mig. Ångest är riktigt vidrigt och jobbigt så jag gör allt nu för tiden för att jag inte ska känna det (..."den här gången vill jag att det ska bli riktigt bra.."). Så när jag låg där på sängen och vilade försökte jag verkligen fokusera på min andning och tänka på min inre scen, tömma den på människor så gott det gick men de människor och intryck som prompt skulle vara kvar, lät jag bara finnas lite längre bak på scenen. Och jag gick faktiskt ner och satte mig själv i en skön fåtölj på scenen så att jag ytterligare skulle kunna fokusera på det som är viktigt just nu.
För det funkar ju så, kan jag bara fokusera på mig själv ett tag och se till att jag mår gott, då kan jag verkligen fortsätta må gott utåt sen och vara den jag faktiskt är och fokusera på alla goa människor omkring mig. Så enkelt men så svårt.

Det lugnade sig i alla fall efter ett tag och jag gick upp och ut på balkongen där Mathias redan satt. Jag var lite trött efteråt och ville gärna äta och så blir det alltid när jag har haft en ångestattack. Dock inte så mycket den här gången eftersom den var relativt liten, men ändå. Och det är ändå skönt att känna igen sig lite :) Det är ju faktiskt så att jag har levt med det här så pass länge att alla symptom och allt runt omkring är min vardag. Man känner sig nästan lite "hemma" när det drar igång, hur jobbigt och vidrigt det faktiskt än är. Jag har ju haft mer ångest än inte.

Så, mina verktyg och hjälpmedel nu är:

• KBT (att hitta alternativa tankar och utmana min verklighet)
• Medicinen
• Andningen (att andas med magen, inte med bröstet. Kronisk hyperventilering)
• Medveten närvaro
• Acceptans

Idag känns det bättre även om jag är lite matt och lite "på min vakt". Och det jobbar jag ju också med. Jag jobbar för att bli fri. Jag blir säkerligen aldrig helt fri, men bättre än så här ska det baske mig vara!
Den här gången vill jag att det ska bli riktigt bra!!

Idag är jag hemma och är sjuk, har kännt mig ur form hela veckan, så nu fick det räcka.

Hur som helst, tänkte skriva lite om varför jag har valt att kalla min blogg ”En teaterdirektör”. Min vår har ju varit en aning snurrig, min ångest kom tillbaka och dessutom kom det upp mer på bordet som väntar på svar. Fick superbra hjälp av en psykolog som heter Nina, som var specialiserad på KBT och som jag nu kan mer om. Hon fick också upp ögonen på mig vad gäller ett par saker som jag själv känner har saknats under en lång tid i mitt liv, men jag själv har inte kunnat plocka fram detta. Två av dessa saker, väldigt viktiga saker, är acceptans och medveten närvaro (eller, mindfulness om man vill vara lite internationell). Det kändes klockrent när hon började prata om dessa och hon tipsade mig då om två böcker som är författade av två kollegor, Åsa Nilsonne och Anna Kåver. Böckerna hänger ihop lite och Åsa kallar Annas bok sin egen boks ”tvåäggstvilling”. Beställde dessa böcker kvickt och fastnade snabbt för det som förmedlades.
Vill också tillägga att man givetvis inte måste ha ångest eller andra bekymmer för att läsa dem, de är definitivt fina komplement till livet över huvudtaget (tadaa, dagens visdomsord!).

 

 

   

 

Acceptans har jag själv jobbat med i många år på mitt egna sätt, halvt medvetet om det, halvt inte alls. Så Anna Kåvers bok var en skön extra knuff och faktiskt bekräftelse på det jag gjort och framför allt kan den hjälpa mig att ta ännu flera steg framåt.
Ni som känner mig...ni vet ju att jag lätt kan haka upp mig på saker, fixar inte alls om någon är arg eller sur på mig, allt ska redas ut och framför allt förstås  till molekyl (näst intill) etc. Och ibland kanske det kan vara bra att släppa lite och faktiskt bara, acceptera.

Medveten närvaro har jag saknat ännu mer i mitt liv utan att jag vetat det. Det ska göras tusen saker samtidigt, inte en lugn stund, herreguuud man kan ju inte titta på tv mer än tio minuter i sträck och när allt är lugnt och alla runt omkring mår bra, då först kan jag kanske slappna av lite.
Hur mycket vinner jag på allt detta? Nej, precis.
Så, då tog jag alltså tag i denna bok av Åsa Nilsonne och nu kommer teaterdirektören. För mig då som samtidigt börjat lära mig om KBT märkte snabbt att mycket i boken bygger på just det och det var ju ganska skönt. Inte ett jättestort ytterligare kliv, hade nog med att hålla ordning. Och det är skönt att se att mycket hänger ihop, att faktiskt kunna hänga med i tankebanorna.
Åsa föreslog då att man kan föreställa sig en inre teaterscen med sina aktörer och en ”pjäs” som då ska regisseras. Livet med andra ord! Och det är jag som är direktör och bestämmer hur det ska vara på min scen. Vilka ska få komma upp och få gå ner från min scen, vilka får kliva ner ett litet tag så att jag kan lägga fokus på de eller dem som jag faktiskt vill ska vara på scenen just nu, för att senare få komma tillbaka, etc?

Och kanske framför allt, och det här var breaking news för mitt snurriga huvud; att bara sitta i mörkret framför scenen och bara vara och lyssna. Att betrakta och inte ta in allt. Att distansera sig och bara..acceptera. För man måste ju faktiskt inte ha full pejl och engagera sig i allt som utspelar sig på scenen.
Så, jag bestämde mig ganska snart för att jag skulle bli teaterdirektör! Undertiteln ”den här gången vill jag att det ska bli riktigt bra” syftar givetvis på att jag är less på att det aldrig blir riktigt bra med min ångest. Har ju faktiskt brottats med detta i 8-9 år. Jag ska ta all hjälp jag kan få, gräva upp och verkligen jobba för att det ska bli riktigt bra! Och åtminstone så är jag på god väg. Superskönt! Sen vill jag ju såklart att det ska gå fort, fort och helst ska allt vara bra efter en vecka, men ja...kanske att jag fått omvärdera det ganska ordentligt och...accepterat det!
Detta var bara kort om boken och medveten närvaro men nu vet ni i alla fall varför bloggen heter som den gör.

Kategorin som jag kommer att ansluta det här inlägget till kallar jag ”Sorkar och sälar”. Sälen finns på framsidan till Anna Kåvers bok och sorken är egentligen s.o.r.k och kommer från Nina och hennes KBT-arbete. Hur jag ska lära mig att ”se” mina panikattacker. (Vad det är för djur på Åsas bok har jag inte lyckats lösa. Kyckling, pingvin?)

 

Som ett litet avslut, har jordens nostalgitripp nu när jag är hemma och är krasslig, jag lyssnar/tittar på Mtv...

Glad midsommar på er!